Lilltjejen

.

Lilltjejen har fått somna in.
Då jag vet att det pratats så ska jag nu redogöra över vad som hänt.
När valparna föddes under dramatik, och min närmast chock över det som hänt, och vetskapen att jag lika gärna kunde ha mist både valpar och min älskade Flinga så missade jag tyvärr att Lilltjejen föddes med öppna fontaneller. Då hon var väsentligt mindre än de övriga dessutom så var min koncentration tiden efter hemkomsten att se till att hon kom till att äta i trängseln i den stora kullen, så det dröjde några dagar innan jag upptäckte det. Jag visste ju att detta inte är normalt för hund och också att det kan förekomma i samband med vattenskalle vilket förr eller senare ger hjärnskador.
Naturligtvis kontaktade jag omgående veterinär och var helt inställd på att omedelbart ta bort henne, men de tyckte att jag skulle avvakta och se hur hon utvecklades eftersom hon fortfarande var helt normal i beteendet och dessutom ökade i vikt som hon skulle.
På chihuahua är det mer regel än undantag att valparna föds med öppna fontaneller och nästan alltid så växer det ihop. Och Lilltjejen var precis lika pigg och stark som sina syskon och utvecklades i precis samma takt som de. Hon hade något rundare skalle från början men inget alarmerande ändå.Skallformen varierar något inom kullen vilket var väntat då föräldrarna är lite olika i det avseendet.Jag pratade sedan med veterinär, ett par olika, ytterligare ett par gånger. Samtliga tyckte att jag skulle avvakta. Samma sak sa också några uppfödare jag pratade med.
Fontanellerna började också växa ihop men tyvärr tyckte jag att skallen började bli rundare på henne så jag kontaktade återigen veterinär som fortfarande tyckte att jag skulle avvakta men samtidigt prata med en expert på ultraljud. Jag gjorde så och preliminärbokade en tid för ultraljud av hennes huvud när hon skulle bli fem veckor gammal, på en klinik utanför Helsingborg.
Tyvärr så blev hennes skalle allt rundare i allt snabbare takt, de två sista dagarna oerhört snabbt, och blev mer och mer likt en chihuahuas, och jag förstod att det inte fanns något hopp för den lilla. Fortfarande utvecklades hon dock helt normalt i alla andra avseenden,men jag beställde tid på Växjö Djursjukhus och åkte in med henne i onsdags kväll när hon var tre veckor gammal. Jag ville absolut inte vänta tills hon visade symptom på hjärnskador. Som jag förstod redan innan var det ingen som helst tvekan och hon fick sin första och sista spruta och somnade stilla in mot min hals.
Dumt att missa det från början? Kanske, men sådant kan hända i en stressad situation. Hade jag upptäckt det redan när jag såg valparna efter snittet så hade hon blivit kvar i Helsingborg och aldrig fått börja sitt liv. Naivt? Förmodligen. Kanske skulle jag tagit bort henne direkt och bara meddelat att hon dött? Blödigt? Absolut! Men hon led aldrig och förhoppningsvis hade hon ändå ett gott liv de få veckor hon levde och jag skulle aldrig, hur blödig jag än är, sålt en valp utan att den varit mycket väl kontrollerad, i det här fallet med ultraljud förutom den vanliga valpbesiktningen.
Vad gäller ärftlighet så kunde inte veterinären säja något alls egentligen. Det kan vara ärftligt men kan lika gärna bero på ren otur. Vad gäller de övriga valparna i kullen så ser de helt normala ut och utvecklas helt normalt mot de huliganer de ska bli. Att jag har blivit lite nojig och iakttar dom mer med avseende på skallform och beteende än vad jag skulle gjort annars är något jag får leva med ...
Veterinären sa också att vattenskalle är ovanligt, MEN av de ett eller två fall om året hon hade sett så var det helt klart ganska många whippet. Något att tänka på för oss? Berätta gärna för mej om ni har erfarenhet på området!
Jag tar det hela som en erfarenhet om än en tung sådan. Trots att Lilltjejen bara hann bli tre veckor så hade jag hunnit fästa mej vid henne och det var ett svårt beslut att fatta och ändå lätt. Kanske kan någon annan också lära sej något av det?

Vad som egentligen förvånar mej mest är att ingen, med ett undantag, tagit upp saken med mej. Och INGEN har frågat mej om henne trots att det tydligt framgår av bilderna jag lagt ut att något är fel.
För mej har det absolut inte varit någon hemlighet och den som frågat hade också fått svar.
Men kanske är det mer spännande att förfasa sej och spekulera?
Nu behövs det förhoppningsvis inte mer i alla fall.
Det finns bilder på henne tagna någon av de sista dagarna men jag tänker inte lägga ut dom här. Har någon ett seriöst intresse av att se hur hon såg ut då så går det bra att kontakta mej. Det går också bra att fråga mej om det finns ytterligare oklarheter i frågan.

Och jag tänker njuta av och glädjas över de åtta valpar som finns kvar!