Det vet man ju men ändå tar man inte in det.
Flingas valpar skulle ju självklart komma till livet här hemma i lugn och ro och allt skulle fungera hur bra som helst. Allt var förberett och Flinga mådde bra.
Nu blev det inte så. Flinga började så fint och fortsatte stillsamt under eftermidsagen och sen så hände ingenting. Lite krystvärkar men det tog aldrig fart. Till slut klollade jag hur det verkade och efter en stund insåg jag att den valp som satt i "kanalen" skulle inte jag kunna få ut själv så jag ringde Växjö Djursjukhus. Klockan var då halv nio på kvällen och dom hade jour till klockan nio så det var ju lugnt . Trodde jag. Dom höll med om att det var bäst att en veterinär tittade på henne och frågade hur lång tid det tog för mej in. En halvtimme ungefär sa jag, och svaret blev: Men då har vi stängt så då får vi hänvisa till Djurskukhuset i Helsingborg. Jag trodde knappt mina öron men dom vidhöll att dom stängde klockan nio och det fanns inget att göra åt.
Så det var bara att packa in Flinga i bilen och bege sej de dryga 18 milen till Helsingborg istället för de dryga tre milen till Växjö...Farten ska vi inte tala om och fram kom vi efter vad som kändes som en evighet.
Vid det laget hade Flinga krystat, om än tämligen svagt, i runt tre timmar och valpen som satt fast hade jag redan gett upp men jag kände röresler från de andra så jag var ändå vid gott mod och räknade med att dom skulle kunna få loss valpen och få ut de andra den vägen de ska komma.
Trodde ja.
Röntgen visade att valpen satt illa till(och dessutom att där fanns sju eller åtta valpar). Huvudet och halsen var böjda bakåt tillsammans med ena frambenet och valpen kom inte över "kanten", därav blev det aldrig någon fart på värkarbetet. Efter fåfänga försök att rätta till läget fick veterinären ge upp och det som återstod var kejsarsnitt.
HEMSKT!! men det som kändes viktigt då var ju Flinga och i andra hand valparna. Och i tredje hand livmodern. Det var också vad jag kom överens om med veterinären.
Några oroliga långa timmars väntan så fick jag besked. Valparna mådde fint och var nio stycken! Däribland den valp som suttit fast och jag redan gett upp. Der segt virke i en liten valp! Flinga mådde inte lika bra då hon varit sövd längre än beräknat, men höll på att vakna. Det visade sej att livmoderhornen hade snott sej och livmodern hade spruckit så jag kunde vara glad att hon kom dit som hon gjorde. Att de i det läget var tvungna att ta bort den svårt skadade livmodern kändes mindre viktigt för mej. Det som betydde något var att Flinga repade sej.
Jag undrar, hade livmodern klarat sej, förutom att Flinga skulle fått det mycket lindrigare, om Växjö Djursjukhus hade tagit emot oss? Det får jag aldrig svar på men det känns bittert. Jag tycker att det är fruktansvärt dåligt att det inte finns veterinärjour på närmare håll efter kl 21. Tänk att sitta samma väg med en hund som är ännu sämre och kanske är på väg att dö?
Valparna mådde i alla fall fint och var bland de piggaste den veterinären hade plockat ut någon gång.
Natten blev lång, halv åtta på morgonen kunde jag äntligen stupa i säng för någon timmas sömn då valparna diade allihop och Flinga hade kvicknat till skapligt och börjat sköta om sina små.
Jag är mycket tacksam över den fina hjälp Flinga och jag fick på Helsingborgs Djursjukhus!
Förhoppningsvis kommer nu allt att gå bra även om det är tråkigt att Flinga aldrig kommer att få några fler valpar. Framför allt för hennes uppfödare Lise på kennel Wikellis som skulle ta en kull på henne nästa gång.
Annars blev dagens stora överraskning de fyra valpar som blev particolour! Det skulle det ju inte kunna bli! Så kan det också gå!
Detta är Proppen!
.
